Att ta ansvar.

I söndags var jag på gudstjänst i en av frikyrkorna här i stan. Personen som höll i mötet sa en hel del bra saker om bland annat Johannes Döparen och hur hans enkla materiella livsföring och rika andliga liv var en förebild. Upprinnelsen till detta inlägg kom dock under predikan, som hölls av en annan person.

Denne inledde med att prata om vad han tyckte var en oroande snabb utveckling vad gäller abortfrågan. Att vi på enbart ett antal årtionden gått från att ha en lag mot aborter till att det nu ska vara närmast en "mänsklig rättighet". Själv oroas jag inte över den utvecklingen speciellt mycket. Varför han fann detta oroande vet jag ej, men min fördom utifrån vad jag vet säger mig att det handlar om att allt mänskligt liv är heligt. Vi är ju Guds avbild. Nu kanske ni tänker att det kommer följa ett långt resonemang om huruvida detta är sant eller inte, och vad jag tycker i frågan. Det kanske kommer nån gång, men nu ska jag istället ta fasta på den tankebana som väcktes i mig vid predikantens ord:

Okej, han finner det oroande att vi dödar foster som är så gamla som 18 veckor, ibland äldre. Enligt Ja till Livet utfördes 37 205 aborter år 2007. En siffra de tagit från Socialstyrelsen, som lär ha koll på läget. Vidare menar JtL att ett foster kan förnimma smärta redan vid 12-13 veckors ålder. Här kommer den parallell jag drog där i kyrkbänken:

År 2008, i Sverige, slaktade vi 3 072 400 grisar och 76 108 920 kycklingar. Kycklingarna får leva i en dryg månad tillsammans med sina olyckssyskon i stallar. De får maximalt vara 24 individer per kvadratmeter, eller "36 kg kyckling per kvadratmeter". Grisarna får leva 6 månader. Handjuren har oturen att utan bedövning bli kastrerade någon dag efter födsel, eftersom de annars tenderar att bli aggressiva när de bor så trångt. Plus att vi då även undviker galtlukt, en obehaglig lukt och smak som kan uppstå i köttet hos okastrerade hangrisar. Förnimmer de smärta? Med största sannolikhet.

Jag uppmanar er att följa länkarna ovan och läsa mer om hur vi råder om dessa våra minsta syskon. Råder om? Ja, hur står det egentligen i Första Moseboken? Första kapitlet, vers 26:

Och Gud sade: 'Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika. Och må de råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som rör sig på jorden."

I Bibel 2000 har "råda om" bytts ut mot "härska över":

Gud sade: "Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden."

Vilket ord vi än väljer är det viktiga här att vi frågar oss, vad innebär det att råda över någon? Vilken sorts härskare vill vi vara? Vill vi vara en upplyst despot som känner empati för de vi rår om och som vill deras bästa, att de ska få leva bra liv? Eller vill vi vara Hitler?

Cykeltur.

Idag var jag och mina kollektivare ute på en cykeltur. Vi fann detta hus, fullt med små vindkraftverk. Tillhör tydligen Egen El, som känns som ett mycket lovvärt projekt. Se fler bilder på min bilddagbok.

Igelkotten.

För en dryg timme sen slog jag ihjäl en igelkott.



Minnet kommer jag bära med mig resten av livet. Jag kommer fortfarande ihåg den lilla skadade mus jag trampade till döds för många många år sedan, och det blir inte lättare med ökad storlek. Missförstå mig rätt, jag vill att igelkotten ska följa mig. Jag vill inte att det ska kännas som en fika på stan att släcka livet på en annan varelse.

På en ynkligt liten villagata som jag passerade med cykeln har någon lyckats med konststycket att träffa av en igelkott, för att sedan köra därifrån. Först cyklar jag förbi, och ser att den blöder. Efter 100 meter måste jag vända om, jag kan inte förmå mig att fortsätta till den vackra kvällsoliga allén som är mitt mål, när jag vet att det ligger en blodig stackare längre upp på gatan. Då jag kommer tillbaka har en bil stannat och - vad jag antog var - mor och dotter har närmat sig djuret. Vid en närmare titt konstaterar vi att inälvorna är på fel sida skinnet, och att kroppen simmar i blod.

Nånstans här står det klart för mig att djuret måste avlivas, och att det är jag som ska göra det. Detta är dels en rent faktabaserad slutsats, men oxå en känsla jag har i maggropen. Uppgiften har fallit på mig. Mamman har plockat fram handtaget till en domkraft ur bakluckan, och jag tar det och knäböjer vid den taggiga bollen.

Jag önskar jag kunde lugna er med att det gick snabbt och smärtfritt. Tyvärr är igelkottar uppenbart tåliga djur. Tre slag behövdes för att den skulle tystna och ligga still. Sen sköv jag upp den på en sopskyffel som mamman producerat ur sin skalmanbil. Jag lämpade liket i en häck bredvid vägen, på ett ställe där tomten bakom inhyste halvmeterhöga kirskål. Troligen får den vila i frid - åtminstone från trädgårdsfantaster. Vi sa adjö till varann och den lille krabaten, och de for sin väg.

Det kanske låter konstigt, men jag känner mig tacksam för att jag fått uppleva det här. Tacksam och helt tom. Jag växer med erfarenheten, och de spår den sätter i mig. Nu föreslår jag en tyst minut för igelkotten som lämnat jordelivet via mitt aktiva handlande. Jag sörjer dig.