Nya tider, gammalt län.

När jag började min utbildning till Eldistributionstekniker för ca 14 månader sedan var jag säker på att när jag går ut är det bara att välja och vraka bland jobben. Med den medelålder som råder i branschen och det faktum att elektrisk infrastuktur är både känslig och väldigt nödvändig i det samhälle vi skapat åt oss, blir det en barnlek att hitta ett utvecklande och skojigt jobb!

Sen kom konjunkturnedgången, och de stora kraftbolagen drog åt sig tentaklerna likt sniglar som du lyfter upp från marken. Inte ens alla redan anställda fick följa med in i skalet. På det hela taget ett ganska otacksamt läge att kliva ut på banan som nyexaminerad elmontör. Men trots den håglöshet och ganska molokna stämning som rått i klassen på sistone har jag goda förhoppningar om att hitta mig en väg som passar.

I onsdags hade vi examensmiddag och utdelning av betyg och även två stipenider - ett för bästa betyg och ett för bästa examensarbete. Jag kan med stolthet meddela att båda gick till vårat hushåll! Simon plockade hem det första, och jag tilldelades det senare. Det känns väldigt skojigt! Dessutom underlättar det min ekonomiska situaton.

Givetvis lyckas de stava fel till efternamnet. Är det inte två 't' så blir det ett 's'.

Nästa vecka bär det av mot Värmland med flyttlasset, och jag kommer åter att bli värmlänning enligt folkbokföringen. Dock kommer jag ganska omgående styra kosan mot Malmö, där min kärlek huserar. Den 22e har jag bokat en biljett söderut. Huruvida jag kommer att bosätta mig där permanent eller om det bara blir en längre visit är inte fastställt, och beror helt på var jag hittar en försörjning jag trivs med. Malmö och Karlstad är mina primära sökorter numera, men skulle en intressant och utvecklande möjlighet visa sig någon annanstans är jag öppen även för det. En förutsättning är att avståndet till Malmö och Värmland är överkomligt.

Buss 300!

När jag idag skulle kolla upp resvägar till Östanås från Stockholm fann jag först en sista-minuten med SJ till Karlstad. Ingen direkt märkvärdigt. När jag däremot kollar in bussar från Karlstad till Molkom på Värmlandstrafiks hemsida föreslår den inte enbart buss 400 (som är brukligt), utan även 401 och 300. Vad har hänt här? undrar jag, och tittar närmare i tidtabellen. Då visar det sig att vi numera har en busslinje som går direkt från Karlstad till Hagfors, via Östanås och Älvsbacka. Utan byte i Molkom. Utvecklingen går framåt!

För er som inte har koll på den här delen av Sverige kan jag berätta att Älvsbacka är en häftig socken norr om Karlstad, på gränsen till Hagfors kommun. Däremellan finns Molkom, ett samhälle där jag gått i skola och som även har kommunens närmaste mataffär från Älvsbacka sett. Ett beroendeförhållande som åtminstone vissa av oss Älvsbackabor betraktat med smått ogillande. Men som ni ser rör det på sig. Nu behöver vi inte längre stiga av i Molkom och byta buss, utan nu får Molkomborna kliva av buss 300, och vi kan sitta kvar (jo, jag vet, de har ju kvar två andra linjer, men ändå)!

Nästa steg: Eget postnummer. Frida, du får jobba på den. När du kommit upp dig ytterligare inom ditt företag vill jag att du lobbar för detta. Vad sägs om "660 66 Älvsbacka"?

Värmland. Låter spännande.

Ovanstående är den slogan som sammanfattade reklamkampanjen för mitt kära län, så som den såg ut när jag år 2000 bodde i vår kungliga huvudstad. Jag var måttligt road. Dock tror jag de fortfarande håller fast vid den på hemmaplan, tycker mig ha sett orden någonstans i Karlstad helt nyligt. Undrar hur väl den slog ut i Tunnelbanan?

Hursom, det var inte det jag tänkte skriva om. Förra helgen var jag i Stockholm och gästspelade. Förutom Sci-Fi-bokhandeln hann jag även med ett möte för en nystartad RFSU-grupp, häng på söder samt en underbar spelkväll hemma hos Viktor E. Det var nästan som att vara på Sund eller Plåtis, eftersom densiteten älvsbackingar var skyhög. Detta är något jag vill göra till en vana, och det lät på de andra som att de oxå var peppade. Vi spelade Orangino och Absolut Överrens, och jag kan rekommendera båda (AÖ:s hemsida lämnar dock en del övrigt att önska).

I Orangino är upplägget att den spelare vars tur det är läser ett påstående och sedan ska alla, inklusive uppläsaren, bedöma på en 4-gradig skala hur bra påståendet stämmer på personen ifråga. Således är det bra om de som spelar känner varandra hyffsat. När alla sedan visar upp sin siffra börjar diskuterandet... Perfekt spel med så mycket Älvsbackabor närvarande. Själv blir jag såklart varm bara jag tänker på ett spel som handlar om att utveckla självbild och relationer! Absolut Överrens kan ni läsa om på den fula hemsidan, nu måste jag göra middag.