Umeåvisit

Sådär, nu sitter jag på Ybussen söderut och ska plita ihop en text, efter illa dolda påtryckningar och pikar från syster F. Jepp, jag har varit i Umeå och hälsat på. Kom dit i tisdags morse och har hunnit hänga med ett gäng vänner och såklart min systerson och hans föräldrar. När jag skulle köpa biljett hitupp märkte jag att jag redan börjat acklimatisera mig till livet och resorna i söder. "Aah, vad dyrt", "Åh, vad lång tid" och så vidare. Men när jag nu sitter här på bussen söderut känns det helt okej ändå. Visserligen 8,5 timmars resa, men det finns internet och jag kan passa på att träffa en vän i Stockholm när jag kommer dit. Då kan jag sova där och slipper åka direkt hem. Det är grymt att ha möjligheten att sova över i Stockholm och ta ett morgontåg till skolan på måndagen, att ha såpass nära.

Min vistelse i Umeå kan egentligen sammanfattas i ett ord: Socialisering. Med det menar jag inte den systematiska påtryckning som ett samhällssystem eller en grupp människor utövar på en individ, och som medför att denne tar till sig vissa sätt att bete sig och omfamnar de normer systemet eller gruppen mer eller mindre öppet förespråkar, utan jag pratar såklart om att hänga runt med nära och kära. Huvudsakligen har detta inneburit promenader, Schmäck, Café Pilgatan, Emmausfest och brädspel.

Här nedan kommer en racka bilder som jag tänker kommentera i bildtexten. De är i omvänd kronologisk ordning (jag ids inte sortera om dem i Html-koden), så ni kommer få en resa bakåt i tiden. Varsågoda:

Det är bra att vara tydlig, men i nuläget känns skylten en smula överflödig...

Framför oss ser vi vad som snart kommer bli ett nytt bostadsområde och järnvägsstationen Umeå Östra. Just nu känns det lagom attraktivt. Grävmaskinerna har på ett effektivt sätt demolerat och massakrerat vad som en gång var en vacker strandpromenad och gatan som bar namnet Hoppets Gränd. Känns lite ödesmättat.





Chockturism Light. Vi gick förbi Geografigrändslängan som brann upp. Inspärrat var det, men vi kunde ändå få se en hel del utbrända fönster.




Nu förflyttar vi oss raskt tillbaka i tiden till förra helgen, då jag och mina kollektivkamrater tog en cykeltur i och runt Katrineholm. Bland annat passerade vi dessa två turbiner. En informationsskylt talade om att de är av typen Francisturbiner och att de tillverkades av Karlstad Mekaniska Werkstad år 1904. Samma verkstad som min käre far jobbade drygt 30 år på, även om den de senaste åren bytt namn och ägare som andra byter sängkläder.




Denna vackra skylt hittade vi på en nerlagd industrifastighet i centrala Kattne, och jag ber er särskilt notera de pedagogiska streckfigurerna.




Här har jag tagit ett foto från en skylift som vi fick åka upp i under vår sista lektion i stolpklättring. Tändstickan ni ser närmast är den 13-metersstolpe som vi gjorde vårt höjdprov i, och de gula kluttarna längre upp i bilden är tre av mina klasskamrater som försöker riva liv i en bergborrmaskin av märket Kobra.




Sagda Skylift, fotad från en 12-metersstolpe. Här är den i sitt högsta läge, och sträcker sig då 18 meter över marken. Det var faktiskt mindre läskigt än jag trodde att vara där uppe, men så gjorde vi inga snabba rörelser med manöverdonen heller. Men vi styrde oss fram till Höjdprovsstolpen till höger i bild, och klappade lite på den.




Detta är min nya utsikt. Tallen ni ser på vår innergård kan om kvällarna fyllas ett hundratal kajor utan att det syns märkbart. Hörs gör det dock. Jag tror de planerar något.




Här är linneskåpet jag nämde i förra inlägget. Det är till stor belåtenhet och jag har kunnat stuva undan det mesta krimskramset i mitt rum. Definitivt inte värt sin vikt i guld, men mycket funktionellt och snyggt.




Sänghörnan. Jag ledsnade helt på att sova på golvet och spontanköpte den första 120cm-sängram jag hittade på loppis. Svarvade detaljer är ingen favorit, men jag tycker ändå att den gör sig tillsammans med väggarna och sänglampan. Bortse från kasettdäcket som agerar sängbord, var sak har sin tid.

Pappavisit.

Helgen har varit mycket trevlig, och har huvudsakligen spenderats i familjens sällskap. Lördagskvällen tog oss dock hem till en granne för middag och efterföljande spel. Land och Stad blev aftonens interaktiva underhållning, vilket resulterade i fantasifulla Dödsorsaker, tveksamma Hundraser samt en hel uppsjö Mytologiska gestalter. Detta var alltså tre av de sju kategorier vi spelade. De resterande var klassikerna Land och Stad, samt Sjukdomar, Växter och Fåglar. Den som inte vet vad Land och Stad är men känner "detta vill jag veta mer om!", hör av dig! Jag utvecklar gärna ämnet.

Imorse begav jag mig åter mot Katrineholm, och som rubriken antyder hade jag min pappa med mig. Vi tog hans bil och kunde således få med oss en hoper av mina prylar från Värmland. Gött. Han är fortfarande här och ska sova över åtminstone en natt. Fint det. Jag tog med honom på stolpklättringen i eftermiddag och han fick själv prova på att klättra lite. Vi var tillsammans upp i en av 12-metersstolparna, men det har jag tyvärr inte dokumenterat visuellt. Däremot bjuds några solofoton på far här nedan.

Resten av eftermiddagen spenderades på loppisar, och jag fyndade ett Hexikon - sammanställt av bl.a. Alf Henrikson - samt en vinyl med Arja Saijonmaa. Båda från det historiskt viktiga 1981! Albumet Sånger från asfalt och ängar är proppat med finsk tango vilket jag längtar efter att få avnjuta när jag monterat min idag medtagna vinylspelare. Föreställ er bara låtar som Livet i löpgravarna, Samba Katastrof, Kall kärlek och Silja Line Blues! Idag väljer jag att - Finland till ära - avsluta med ett citat från baksidan av ovan nämnda album:

"Finland är ett land som känner sig ensamt, fast det är omgivet av idel vänner. Folket är litet, språket litet. Ute i världen - som är stor - finns det inte många andra som förstår det finska språket än de landsmän som har flyttat hemifrån och som förvånansvärt segt håller fast vid sitt modersmål liksom deras efterskommande till tredje och fjärde led.

Den som föds i Finland får vara beredd på att bli uppryckt med rötterna minst en gång i livet, ofta fler. Då är det inte underligt att Finland, när det sjunger, blandar dur och moll på ett egenartat sätt. Molltonerna är till för hjärtats glädje. I yraste dur målas de sorgligaste tragedier. Så är det i folkdikten och så är det i sångerna som folket dansar till idag."

Jag ber om ursäkt för bildkvaliteten - min mobilkamera gillar klara, soliga dagar bäst.

Mer stolpklättring.

Idag välsignades vi med soligt väder för första gången på länge här i Kattne. Mycket passande att vår enda lektion var stolpklättring. Momenten jag idag utfört är (1) nertagning av person som av någon anledning förlorat stödlinan och fallit baklänges i skorna och brutit anklarna (NEJ TACK!), (2) borttagning, utbytning och återsättning av säkringar vid transformator (görs från marken med vad som närmast kan liknas vid ett gigantiskt teleskopmetspö) och (3) sist var jag upp i 12-metersstolparna och najade fast en kabel vid en isolator som några klasskamrater tidigare satt dit (se foto längre ner).

Det sista momentet var bökigt tyckte jag, eftersom isolatorn sitter 60-70 cm utanför stolpen och jag var tvungen att luta mig ut och sedan vrida kroppen för att komma åt att naja. För att inte tala om den mentala ansträngningen att jobba med båda händerna i lutande position och således låta säkerhetslinan vara det enda som skyddar mig från att bli personen i övning (1). Det gick dock bra när jag väl kom igång att arbeta, det drog tankarna från möjliga mardrömsscenarion.

Notera att det går att klicka på fotona för att se dem i originalstorlek.

Ett foto med stolpen i sin fulla längd.

Den isolator ni ser längst till vänster var den jag najade fast kabeln på. Här är kamraterna som fäster isolatorerna jag nämnde ovan.

En nertagning enligt ovan nämnda scenario. Taget förra gången vi var ute, därav det töliga vädret.

Naja kabel

Som de flesta som läser den här texten vet, har jag påbörjat en utbildning som ska ge mig färdigheterna att arbeta som Distributionselektriker. Snart har en månad gått, och första tentan närmar sig. Den kommer att vara i Ellära A, och gå av stapeln om ganska exakt en vecka. Ellära och Matematik är de två teoretiska ämnen vi hittills förkovrat oss i, och jag måste säga att det än så länge känns mest som repetition. Naturvetenskapliga programmet har uppenbarligen viss fog för sitt påstående om att vara en bred utbildning. Med matten anade jag att så kunde bli fallet, men att i princip hela Ellära A täcks av fysiken på gymnasiet hade jag ingen aning om. Missförstå mig rätt, jag tycker det är gött med en mjukstart, och ekvationer och geometri var mina favoritdelar av matten, så jag är mycket nöjd att få spendera tid med dem igen. Ohms lag sitter rotad som hade jag lärt mig den via modersmjölken, så käre Inge byggde en stabil grund där på Sundsta-Älvkullegymnasiet för drygt 10 år sedan.

Det tredje, och enda praktiska, ämnet jag studerar (agerar) just nu är dock helt nytt för mig - klättring i trästolpe. Ända sedan jag kollade in kursinnehållet på den här KY-utbildningen har jag sett fram emot de praktiska inslagen, inte minst detta. Hittills har det inte gjort mig besviken. Jag antar att alla inte känner till min svaghet för arbetskläder och kringutrustning, så jag nämner den nu innan jag kastar mig in i en utläggning av vad vi använder när vi klättrar. Den ointresserade kan hoppa över nästa stycke.

Förutom den grundläggande linjemontörsutrustningen i form av flamskyddade varselkläder från kalsong (behöver ej vara varsel) till vinterjacka, skyddskor och handskar behövs vid klättring även speciella stolpskor, hjälm samt en helsele för fästning av säkerhetslinan, verktygsbältet och nödutrustningen. Helsele är inte en nödvändighet, men den är säkrast och bäst på att fördela belastningen vid den händelse att en montör blir hängande medvetslös eller skadad. Även halvselar och bälten förekommer, men blir allt ovanligare.

Ja, hursomhelst, i onsdags hade vi vår tredje klättersession, och då kombinerade vi den med att lära oss grunderna i att naja kabel. För den som inte känner till termen kan jag berätta att det handlar om att fästa/binda upp saker (med tråd). Det var väldigt skojigt att faktiskt göra något när jag väl var uppe i stolpen, känna hur det kan komma att gå till på riktigt. Här nedanför kommer lite visuell dokumentation på min första najning i stolpe:

Stolt Eriq visar upp sin skapelse. Hahaha, det ser ut att vara typ en meter till marken (stolpen är runt 9 meter, och jag är väl således ca 6 m upp).

Aluminiumtråden ni ser virad runt isolatorn (runda porslinsgrejen) och ledaren (den grövre aluminiumtråden som leder strömmen) är mitt verk. Tanken är att stabilisera tråden, om till exempel ett träd faller mot den.