Drömmen om S.

Imorse drömde jag en dröm som satte sig sådär starkt i kropp och ande även efter uppvaknande. Den var längre, men jag tänker välja att börja återge den härifrån:

Jag är på väg ut från ett café, men ska först gå på toaletten. Grejen är bara att toastolen står framför disken i cafét. Jag sitter alltså och bajsar framför disken, och kommer först mot slutet på att det kanske är lite konstigt. Och tro inte att det är rymligt heller, Umebor kan tänka Tehörnans yta framför disken. Ni andra får tänka dryga metern. Folk kliver således i praktiken över mina knän, eller bökar sig i alla fall förbi framför dem.

Nu var det inte detta som satte djupa spår i mig, utan

jag lämnar inrättningen och beger mig ut i en närliggande park, och hänger under några träd. Plötsligt dyker en gammal vän upp tillsammans med några andra. Vi kramas länge, och medan vi håller om varann säger hon något i stil med "jag ska bräcka dig på söndag". Jag undrar vad hon pratar om, och det framkommer att en annan vän fyller år den dagen och att det som åsyftas är vem som kommer ha bäst present. Hon har förmodligen rätt, eftersom jag inte ens visste om bemärkelsedagen. Vi fortsätter hänga i parken, jag gör lite akrobatik i träden och hon spelar på nåt klaviaturinstrument. Tydligen lärde hon sig spela under sin tid i lumpen.

Här vaknar jag. Det kanske inte låter så speciellt, men grejen är att den här vännen och jag glidit ifrån varandra ganska ordentligt. Anledningarna är många och delvis höljda i dunkel (läs: jag har ingen aning om varför), men spänner från min personliga utveckling via en drös bitvis trassliga relationers påverkan på varann till skillnader i synen på aktivism och våldsutövande. Dessutom bor vi inte längre i samma stad.

Hursomhelst så fick den här drömmen mig att minnas vänskapen vi hade. Förtroendena, hålla-handen-samtalen, tilliten. Jag saknar det. Jag saknar dig.

10 viktiga saker hittills i sommar.

Vilka 10 saker har varit viktigast för dig denna sommar? frågade en vän via MSN. Jag gillar frågan, eftersom den får mig att fundera över vad som är viktigt i mitt liv, vad som påverkar mig. Frågans formulering indikerar hittills denna sommar, så jag är ganska begränsad i tiden. Kanske lika bra det. Här kommer en liten lista utan inbördes rangordning (sorterade efter den färg jag kommer att tänka på när jag läser punkten, eller nåt).

* Frida och Jonas bröllop med efterföljande samkväm. Tommys tal och sång berörde mig djupt, liksom den korta men gripande vigselakten. Kärleksfullt.

* Maris möhippa. Fina människor och kärlek även här. Ord som berörde varmt riktades till och från Mari under dagen.

* Robo Rally. Tveklöst ett av tidernas bästa sällskapsspel, och högaktuellt i samvaron i hembyn.

* Lära-kännandet av min första vegetarianvän i stan. När vi träffades insåg jag hur skönt det var med åtminstone en till som skippar köttet, och som dessutom har en hel radda bra värderingar i övrigt!

* Gud och mina utforskanden av den egna tron.

* Att discgolfandet har återupptagits.

* Internskämten kring, och missbruket av orden "okynnes" och "mård" bland mig och mina vänner i Kattne.

* Hemvändarhänget i Värmland, med kära familjemedlemmar och vänner. Spel, bad, skratt, sommarcafé och upprensning på gården.

* I vänliga rebellers sällskap av Annika Spalde och Pelle Strindlund

* Samtal med Gud av Neale Donald Walsch

Varsågod!

Brottstycken ur ett Älvsbackaliv.

När det regnar är det skoj att gå ut och plaska med systersonen! Kameralinsen gillar inte den fuktiga stämningen, men det ger en talande effekt.

H hittade en trasig plastboll, som jag använde för att skapa bubblor i vattenpölar, till hans höga nöje!

Boulekväll med gôbbera. Ett underskattat nöje i mitt liv hittills.

Bad vid klippera med familjen OP. Gräsmången (sjön) är en av favoriterna hemmavid.

Buss 300!

När jag idag skulle kolla upp resvägar till Östanås från Stockholm fann jag först en sista-minuten med SJ till Karlstad. Ingen direkt märkvärdigt. När jag däremot kollar in bussar från Karlstad till Molkom på Värmlandstrafiks hemsida föreslår den inte enbart buss 400 (som är brukligt), utan även 401 och 300. Vad har hänt här? undrar jag, och tittar närmare i tidtabellen. Då visar det sig att vi numera har en busslinje som går direkt från Karlstad till Hagfors, via Östanås och Älvsbacka. Utan byte i Molkom. Utvecklingen går framåt!

För er som inte har koll på den här delen av Sverige kan jag berätta att Älvsbacka är en häftig socken norr om Karlstad, på gränsen till Hagfors kommun. Däremellan finns Molkom, ett samhälle där jag gått i skola och som även har kommunens närmaste mataffär från Älvsbacka sett. Ett beroendeförhållande som åtminstone vissa av oss Älvsbackabor betraktat med smått ogillande. Men som ni ser rör det på sig. Nu behöver vi inte längre stiga av i Molkom och byta buss, utan nu får Molkomborna kliva av buss 300, och vi kan sitta kvar (jo, jag vet, de har ju kvar två andra linjer, men ändå)!

Nästa steg: Eget postnummer. Frida, du får jobba på den. När du kommit upp dig ytterligare inom ditt företag vill jag att du lobbar för detta. Vad sägs om "660 66 Älvsbacka"?

Att ta ansvar.

I söndags var jag på gudstjänst i en av frikyrkorna här i stan. Personen som höll i mötet sa en hel del bra saker om bland annat Johannes Döparen och hur hans enkla materiella livsföring och rika andliga liv var en förebild. Upprinnelsen till detta inlägg kom dock under predikan, som hölls av en annan person.

Denne inledde med att prata om vad han tyckte var en oroande snabb utveckling vad gäller abortfrågan. Att vi på enbart ett antal årtionden gått från att ha en lag mot aborter till att det nu ska vara närmast en "mänsklig rättighet". Själv oroas jag inte över den utvecklingen speciellt mycket. Varför han fann detta oroande vet jag ej, men min fördom utifrån vad jag vet säger mig att det handlar om att allt mänskligt liv är heligt. Vi är ju Guds avbild. Nu kanske ni tänker att det kommer följa ett långt resonemang om huruvida detta är sant eller inte, och vad jag tycker i frågan. Det kanske kommer nån gång, men nu ska jag istället ta fasta på den tankebana som väcktes i mig vid predikantens ord:

Okej, han finner det oroande att vi dödar foster som är så gamla som 18 veckor, ibland äldre. Enligt Ja till Livet utfördes 37 205 aborter år 2007. En siffra de tagit från Socialstyrelsen, som lär ha koll på läget. Vidare menar JtL att ett foster kan förnimma smärta redan vid 12-13 veckors ålder. Här kommer den parallell jag drog där i kyrkbänken:

År 2008, i Sverige, slaktade vi 3 072 400 grisar och 76 108 920 kycklingar. Kycklingarna får leva i en dryg månad tillsammans med sina olyckssyskon i stallar. De får maximalt vara 24 individer per kvadratmeter, eller "36 kg kyckling per kvadratmeter". Grisarna får leva 6 månader. Handjuren har oturen att utan bedövning bli kastrerade någon dag efter födsel, eftersom de annars tenderar att bli aggressiva när de bor så trångt. Plus att vi då även undviker galtlukt, en obehaglig lukt och smak som kan uppstå i köttet hos okastrerade hangrisar. Förnimmer de smärta? Med största sannolikhet.

Jag uppmanar er att följa länkarna ovan och läsa mer om hur vi råder om dessa våra minsta syskon. Råder om? Ja, hur står det egentligen i Första Moseboken? Första kapitlet, vers 26:

Och Gud sade: 'Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika. Och må de råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som rör sig på jorden."

I Bibel 2000 har "råda om" bytts ut mot "härska över":

Gud sade: "Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden."

Vilket ord vi än väljer är det viktiga här att vi frågar oss, vad innebär det att råda över någon? Vilken sorts härskare vill vi vara? Vill vi vara en upplyst despot som känner empati för de vi rår om och som vill deras bästa, att de ska få leva bra liv? Eller vill vi vara Hitler?

Cykeltur.

Idag var jag och mina kollektivare ute på en cykeltur. Vi fann detta hus, fullt med små vindkraftverk. Tillhör tydligen Egen El, som känns som ett mycket lovvärt projekt. Se fler bilder på min bilddagbok.

Igelkotten.

För en dryg timme sen slog jag ihjäl en igelkott.



Minnet kommer jag bära med mig resten av livet. Jag kommer fortfarande ihåg den lilla skadade mus jag trampade till döds för många många år sedan, och det blir inte lättare med ökad storlek. Missförstå mig rätt, jag vill att igelkotten ska följa mig. Jag vill inte att det ska kännas som en fika på stan att släcka livet på en annan varelse.

På en ynkligt liten villagata som jag passerade med cykeln har någon lyckats med konststycket att träffa av en igelkott, för att sedan köra därifrån. Först cyklar jag förbi, och ser att den blöder. Efter 100 meter måste jag vända om, jag kan inte förmå mig att fortsätta till den vackra kvällsoliga allén som är mitt mål, när jag vet att det ligger en blodig stackare längre upp på gatan. Då jag kommer tillbaka har en bil stannat och - vad jag antog var - mor och dotter har närmat sig djuret. Vid en närmare titt konstaterar vi att inälvorna är på fel sida skinnet, och att kroppen simmar i blod.

Nånstans här står det klart för mig att djuret måste avlivas, och att det är jag som ska göra det. Detta är dels en rent faktabaserad slutsats, men oxå en känsla jag har i maggropen. Uppgiften har fallit på mig. Mamman har plockat fram handtaget till en domkraft ur bakluckan, och jag tar det och knäböjer vid den taggiga bollen.

Jag önskar jag kunde lugna er med att det gick snabbt och smärtfritt. Tyvärr är igelkottar uppenbart tåliga djur. Tre slag behövdes för att den skulle tystna och ligga still. Sen sköv jag upp den på en sopskyffel som mamman producerat ur sin skalmanbil. Jag lämpade liket i en häck bredvid vägen, på ett ställe där tomten bakom inhyste halvmeterhöga kirskål. Troligen får den vila i frid - åtminstone från trädgårdsfantaster. Vi sa adjö till varann och den lille krabaten, och de for sin väg.

Det kanske låter konstigt, men jag känner mig tacksam för att jag fått uppleva det här. Tacksam och helt tom. Jag växer med erfarenheten, och de spår den sätter i mig. Nu föreslår jag en tyst minut för igelkotten som lämnat jordelivet via mitt aktiva handlande. Jag sörjer dig.