Att ta ansvar.

I söndags var jag på gudstjänst i en av frikyrkorna här i stan. Personen som höll i mötet sa en hel del bra saker om bland annat Johannes Döparen och hur hans enkla materiella livsföring och rika andliga liv var en förebild. Upprinnelsen till detta inlägg kom dock under predikan, som hölls av en annan person.

Denne inledde med att prata om vad han tyckte var en oroande snabb utveckling vad gäller abortfrågan. Att vi på enbart ett antal årtionden gått från att ha en lag mot aborter till att det nu ska vara närmast en "mänsklig rättighet". Själv oroas jag inte över den utvecklingen speciellt mycket. Varför han fann detta oroande vet jag ej, men min fördom utifrån vad jag vet säger mig att det handlar om att allt mänskligt liv är heligt. Vi är ju Guds avbild. Nu kanske ni tänker att det kommer följa ett långt resonemang om huruvida detta är sant eller inte, och vad jag tycker i frågan. Det kanske kommer nån gång, men nu ska jag istället ta fasta på den tankebana som väcktes i mig vid predikantens ord:

Okej, han finner det oroande att vi dödar foster som är så gamla som 18 veckor, ibland äldre. Enligt Ja till Livet utfördes 37 205 aborter år 2007. En siffra de tagit från Socialstyrelsen, som lär ha koll på läget. Vidare menar JtL att ett foster kan förnimma smärta redan vid 12-13 veckors ålder. Här kommer den parallell jag drog där i kyrkbänken:

År 2008, i Sverige, slaktade vi 3 072 400 grisar och 76 108 920 kycklingar. Kycklingarna får leva i en dryg månad tillsammans med sina olyckssyskon i stallar. De får maximalt vara 24 individer per kvadratmeter, eller "36 kg kyckling per kvadratmeter". Grisarna får leva 6 månader. Handjuren har oturen att utan bedövning bli kastrerade någon dag efter födsel, eftersom de annars tenderar att bli aggressiva när de bor så trångt. Plus att vi då även undviker galtlukt, en obehaglig lukt och smak som kan uppstå i köttet hos okastrerade hangrisar. Förnimmer de smärta? Med största sannolikhet.

Jag uppmanar er att följa länkarna ovan och läsa mer om hur vi råder om dessa våra minsta syskon. Råder om? Ja, hur står det egentligen i Första Moseboken? Första kapitlet, vers 26:

Och Gud sade: 'Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika. Och må de råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som rör sig på jorden."

I Bibel 2000 har "råda om" bytts ut mot "härska över":

Gud sade: "Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden."

Vilket ord vi än väljer är det viktiga här att vi frågar oss, vad innebär det att råda över någon? Vilken sorts härskare vill vi vara? Vill vi vara en upplyst despot som känner empati för de vi rår om och som vill deras bästa, att de ska få leva bra liv? Eller vill vi vara Hitler?

Cykeltur.

Idag var jag och mina kollektivare ute på en cykeltur. Vi fann detta hus, fullt med små vindkraftverk. Tillhör tydligen Egen El, som känns som ett mycket lovvärt projekt. Se fler bilder på min bilddagbok.

Igelkotten.

För en dryg timme sen slog jag ihjäl en igelkott.



Minnet kommer jag bära med mig resten av livet. Jag kommer fortfarande ihåg den lilla skadade mus jag trampade till döds för många många år sedan, och det blir inte lättare med ökad storlek. Missförstå mig rätt, jag vill att igelkotten ska följa mig. Jag vill inte att det ska kännas som en fika på stan att släcka livet på en annan varelse.

På en ynkligt liten villagata som jag passerade med cykeln har någon lyckats med konststycket att träffa av en igelkott, för att sedan köra därifrån. Först cyklar jag förbi, och ser att den blöder. Efter 100 meter måste jag vända om, jag kan inte förmå mig att fortsätta till den vackra kvällsoliga allén som är mitt mål, när jag vet att det ligger en blodig stackare längre upp på gatan. Då jag kommer tillbaka har en bil stannat och - vad jag antog var - mor och dotter har närmat sig djuret. Vid en närmare titt konstaterar vi att inälvorna är på fel sida skinnet, och att kroppen simmar i blod.

Nånstans här står det klart för mig att djuret måste avlivas, och att det är jag som ska göra det. Detta är dels en rent faktabaserad slutsats, men oxå en känsla jag har i maggropen. Uppgiften har fallit på mig. Mamman har plockat fram handtaget till en domkraft ur bakluckan, och jag tar det och knäböjer vid den taggiga bollen.

Jag önskar jag kunde lugna er med att det gick snabbt och smärtfritt. Tyvärr är igelkottar uppenbart tåliga djur. Tre slag behövdes för att den skulle tystna och ligga still. Sen sköv jag upp den på en sopskyffel som mamman producerat ur sin skalmanbil. Jag lämpade liket i en häck bredvid vägen, på ett ställe där tomten bakom inhyste halvmeterhöga kirskål. Troligen får den vila i frid - åtminstone från trädgårdsfantaster. Vi sa adjö till varann och den lille krabaten, och de for sin väg.

Det kanske låter konstigt, men jag känner mig tacksam för att jag fått uppleva det här. Tacksam och helt tom. Jag växer med erfarenheten, och de spår den sätter i mig. Nu föreslår jag en tyst minut för igelkotten som lämnat jordelivet via mitt aktiva handlande. Jag sörjer dig.

Våffeldagen.

Vi inleder med en första detaljtitt på vårat kök, nämligen den fina tavla som sitter ovanför köksbordet. Införskaffad i Nykvarn Hantverksby när syster K bodde där.


Rubriken har ju redan avslöjat ämnet för kvällen, men här kommer en ledtråd för er analfabeter, som inte heller kan läsa detta. Håhåjaja. Tack förresten, Moa, för påminnelsen om denna dags existens.


Här har jag kommit igång, och det går toppenbra! Receptet jag använde, med några små modifikationer, kommer från Våfflor.se. Lägg märke till vår nya granna spis. Präriens drottning!


Nu börjar det skojiga. Som den skarpsynte observerar finns - förutom det vanliga våffeltillbehöret sylt - även en uppsjö andra spännande prylar som jag och Simon ville testa att lägga på de fina skapelserna i bildens centrum.


Jag inleder med den synbart klockrena kombon finrivna morötter och äppelmos. Ovanpå: ett uns ingefära. Den var helt okej.


Låtom oss flippa ur. Om vi börjar kl 9 så återkommer här morötterna, men denna gång i sällskap med russin och hasselnötter. Fortsätter vi medurs är nästa den förra lik. Efter det kommer en gynnare med margarin och socker. Mumma. Den fjärde är för viktväktaren - samma som föregående fast utan socker. Avslutningsvis min favorit i kategorin "nydanande": Soltorkade tomater, gröna oliver och svartpeppar, på en bädd av Hot Chili Sauce. God, men våffelsmaken blev högst marginell.


Sådär, två dubbelhjärtan och ett ensamt. Soloartisten har fått den tveksamma äran att ikläda sig Sweet Chili-sås, resultatet blev därefter. Vänstra dubbeln är äppelmos toppat med ingefära och kanel, samt att den övre delen fått sig några russin. På högra sidan ser vi en botten av morötter med Drottningsylt och Hot Chili Sauce på respektive hjärta.


Simpan presenterar här en av aftonens mer ortodoxa inslag, drottningsylt och äppelmos. Vi gillar't!


Precis på slutet kom det in en bubblare som inte var med i orignaluppsättningen skådad på fotot ovan: Jordnötssmör. Övre delen har givits en generös klick drottningsylt utöver jordnötssmöret.


Jag och jordnötsmöret. Bästa vänner. Slutligen kan jag verkligen rekommendera våffelreceptet, jag tyckte de blev jättegoda. Jag hade ingen rapsolja hemma, så jag körde enbart på mjölkfritt margarin.

Umeåvisit

Sådär, nu sitter jag på Ybussen söderut och ska plita ihop en text, efter illa dolda påtryckningar och pikar från syster F. Jepp, jag har varit i Umeå och hälsat på. Kom dit i tisdags morse och har hunnit hänga med ett gäng vänner och såklart min systerson och hans föräldrar. När jag skulle köpa biljett hitupp märkte jag att jag redan börjat acklimatisera mig till livet och resorna i söder. "Aah, vad dyrt", "Åh, vad lång tid" och så vidare. Men när jag nu sitter här på bussen söderut känns det helt okej ändå. Visserligen 8,5 timmars resa, men det finns internet och jag kan passa på att träffa en vän i Stockholm när jag kommer dit. Då kan jag sova där och slipper åka direkt hem. Det är grymt att ha möjligheten att sova över i Stockholm och ta ett morgontåg till skolan på måndagen, att ha såpass nära.

Min vistelse i Umeå kan egentligen sammanfattas i ett ord: Socialisering. Med det menar jag inte den systematiska påtryckning som ett samhällssystem eller en grupp människor utövar på en individ, och som medför att denne tar till sig vissa sätt att bete sig och omfamnar de normer systemet eller gruppen mer eller mindre öppet förespråkar, utan jag pratar såklart om att hänga runt med nära och kära. Huvudsakligen har detta inneburit promenader, Schmäck, Café Pilgatan, Emmausfest och brädspel.

Här nedan kommer en racka bilder som jag tänker kommentera i bildtexten. De är i omvänd kronologisk ordning (jag ids inte sortera om dem i Html-koden), så ni kommer få en resa bakåt i tiden. Varsågoda:

Det är bra att vara tydlig, men i nuläget känns skylten en smula överflödig...

Framför oss ser vi vad som snart kommer bli ett nytt bostadsområde och järnvägsstationen Umeå Östra. Just nu känns det lagom attraktivt. Grävmaskinerna har på ett effektivt sätt demolerat och massakrerat vad som en gång var en vacker strandpromenad och gatan som bar namnet Hoppets Gränd. Känns lite ödesmättat.





Chockturism Light. Vi gick förbi Geografigrändslängan som brann upp. Inspärrat var det, men vi kunde ändå få se en hel del utbrända fönster.




Nu förflyttar vi oss raskt tillbaka i tiden till förra helgen, då jag och mina kollektivkamrater tog en cykeltur i och runt Katrineholm. Bland annat passerade vi dessa två turbiner. En informationsskylt talade om att de är av typen Francisturbiner och att de tillverkades av Karlstad Mekaniska Werkstad år 1904. Samma verkstad som min käre far jobbade drygt 30 år på, även om den de senaste åren bytt namn och ägare som andra byter sängkläder.




Denna vackra skylt hittade vi på en nerlagd industrifastighet i centrala Kattne, och jag ber er särskilt notera de pedagogiska streckfigurerna.




Här har jag tagit ett foto från en skylift som vi fick åka upp i under vår sista lektion i stolpklättring. Tändstickan ni ser närmast är den 13-metersstolpe som vi gjorde vårt höjdprov i, och de gula kluttarna längre upp i bilden är tre av mina klasskamrater som försöker riva liv i en bergborrmaskin av märket Kobra.




Sagda Skylift, fotad från en 12-metersstolpe. Här är den i sitt högsta läge, och sträcker sig då 18 meter över marken. Det var faktiskt mindre läskigt än jag trodde att vara där uppe, men så gjorde vi inga snabba rörelser med manöverdonen heller. Men vi styrde oss fram till Höjdprovsstolpen till höger i bild, och klappade lite på den.




Detta är min nya utsikt. Tallen ni ser på vår innergård kan om kvällarna fyllas ett hundratal kajor utan att det syns märkbart. Hörs gör det dock. Jag tror de planerar något.




Här är linneskåpet jag nämde i förra inlägget. Det är till stor belåtenhet och jag har kunnat stuva undan det mesta krimskramset i mitt rum. Definitivt inte värt sin vikt i guld, men mycket funktionellt och snyggt.




Sänghörnan. Jag ledsnade helt på att sova på golvet och spontanköpte den första 120cm-sängram jag hittade på loppis. Svarvade detaljer är ingen favorit, men jag tycker ändå att den gör sig tillsammans med väggarna och sänglampan. Bortse från kasettdäcket som agerar sängbord, var sak har sin tid.

Fullt ös med allt!

Ikväll kände jag att det var dags att plita ner några ord, annars riskerar även detta lovvärda projekt att följa så många av mina tidigare briljanta idéer ner i den kvicksand som de så tragiskt runnit ut i. Det finns jättemycket att säga om den senaste veckan, men jag kommer börja i liten och kortfattad skala. Efter pappas avvfärd övergick livet i sjukdom av det däckande slaget. Höll mig inne, och mest i sängen, mellan onsdag och söndag. Skittråkigt. Men men, varför deppa ner oss i det, när jag ju har flyttat inom stan! Sitter numer i ett rum i en studentlägenhet jag delar med två andra klasskamrater. Det är fortfarande flyttstökigt här inne, och jag har saker i lådor som behöver en hylla eller ett skåp att stuvas in i för att jag ska känna mig nöjd. Idag fann jag dock lösningen genom att spontant köpa ett linneskåp på kommunens returmarknad. Skåpet är i en äldre modell, med tre dörrar varav två öppnas tillsammans. För er som varit i mitt rum på Plåtis kan jag berätta att det liknar det skåp som står där, men lite ljusare i färgen. Bild kan komma senare. Åbäket väger i runda slängar som en fullvuxen islandshäst, så det var med ett leende jag la på en hundring på priset för att få det hemkört. Billigt! Det märks att de är backade av en kommun. Inte ens på Emmaus Umeå kan vi prisdumpa hemkörning till den nivån.

Nånå, nu må jag lägga mig eftersom jag fått den tveksamt praktiska vanan att vakna av mig själv senast kl 07 om morgnarna. Jag avslutar ikväll med ett foto på mig från Ransäterfestivalen år 2003. Det är fint och får mig att längta efter Ransäter, sommaren och kortare hår.

Fotograf: Marja

Pappavisit.

Helgen har varit mycket trevlig, och har huvudsakligen spenderats i familjens sällskap. Lördagskvällen tog oss dock hem till en granne för middag och efterföljande spel. Land och Stad blev aftonens interaktiva underhållning, vilket resulterade i fantasifulla Dödsorsaker, tveksamma Hundraser samt en hel uppsjö Mytologiska gestalter. Detta var alltså tre av de sju kategorier vi spelade. De resterande var klassikerna Land och Stad, samt Sjukdomar, Växter och Fåglar. Den som inte vet vad Land och Stad är men känner "detta vill jag veta mer om!", hör av dig! Jag utvecklar gärna ämnet.

Imorse begav jag mig åter mot Katrineholm, och som rubriken antyder hade jag min pappa med mig. Vi tog hans bil och kunde således få med oss en hoper av mina prylar från Värmland. Gött. Han är fortfarande här och ska sova över åtminstone en natt. Fint det. Jag tog med honom på stolpklättringen i eftermiddag och han fick själv prova på att klättra lite. Vi var tillsammans upp i en av 12-metersstolparna, men det har jag tyvärr inte dokumenterat visuellt. Däremot bjuds några solofoton på far här nedan.

Resten av eftermiddagen spenderades på loppisar, och jag fyndade ett Hexikon - sammanställt av bl.a. Alf Henrikson - samt en vinyl med Arja Saijonmaa. Båda från det historiskt viktiga 1981! Albumet Sånger från asfalt och ängar är proppat med finsk tango vilket jag längtar efter att få avnjuta när jag monterat min idag medtagna vinylspelare. Föreställ er bara låtar som Livet i löpgravarna, Samba Katastrof, Kall kärlek och Silja Line Blues! Idag väljer jag att - Finland till ära - avsluta med ett citat från baksidan av ovan nämnda album:

"Finland är ett land som känner sig ensamt, fast det är omgivet av idel vänner. Folket är litet, språket litet. Ute i världen - som är stor - finns det inte många andra som förstår det finska språket än de landsmän som har flyttat hemifrån och som förvånansvärt segt håller fast vid sitt modersmål liksom deras efterskommande till tredje och fjärde led.

Den som föds i Finland får vara beredd på att bli uppryckt med rötterna minst en gång i livet, ofta fler. Då är det inte underligt att Finland, när det sjunger, blandar dur och moll på ett egenartat sätt. Molltonerna är till för hjärtats glädje. I yraste dur målas de sorgligaste tragedier. Så är det i folkdikten och så är det i sångerna som folket dansar till idag."

Jag ber om ursäkt för bildkvaliteten - min mobilkamera gillar klara, soliga dagar bäst.